Dåliga Engelskadagar
Dåliga engelskadagar är lika jävla envisa som dåliga hårdagar. Om inte värre, alternativet med en dålig hårdag är att man kan gömma den bakom en tofs eller en hatt i allafall.Vi som har pluggat Engelska sedan vi var 10 år och som både talar och skriver flytande borde inte ha dessa dagar kan tyckas. Men det har man ändå, för att hur mycket man än vrider och vänder och briljerar med en "ren" Engelska och snappar upp en massa shyssta slangord så kommer man göra bort sig förr eller senare.
När jag kom till USA första gången för att plugga 2005 så brukade jag alltid, när jag frågade efter klockan, säga: How much is the time? WRONG! Haha det var inte förrens den jag frågade undrade om jag var ute efter att köpa klockan han bar hahaha... då gick det upp för mig att det heter What time is it... eller what´s the time?
Kate berättade även en rolig historia om när hon gick för att handla "stay-ups". I affären så förstod de inte riktigt vad hon menade. Det visade sig att stay-ups här i USA heter Tigh Highs!
Och After Work, som är så poppis hemma i Sverige, finns det inget som heter här i USA - här kallar vi det för Happy Hour! Säger man After Work så tittar de på en som ett frågetecken.
Mina dåliga engelskadagar dyker oftast upp då jag blir ställd, då jag är trött, eller då jag på något sätt måste försvara mig mot någon, då märker man verkligen hur begränsat ens språk är när det kommer till att uttrycka känslor som ilska, irritation osv.
Allra värst var det nog när jag jobbade som receptionist, mitt allra första jobb i USA. Jag fick svara i telefon och det var kaos. För det första så hörde jag knappt ett ord av vad personen på andra sidan luren sa, eftersom de pratade så himla fort. Så då måste jag ju fråga igen, och eftersom jag var nybörjare och extremt "medveten om min engelska" så lät jag skitotrevlig för att jag började direktöversätta från Svenskan. Det kunde låta ungefär så här då jag ville be om personens namn ingen: What´s your name? (vilket låter ganska otrevligt) istället för I am sorry, may I have your name again please, osv.
Jag har tusentals sådana exempel från saker jag upplevt själv eller som mina svenska vänner Kate och Frida också har upplevt. Det enda man kan göra åt det är att garva och liksom påpeka att hallåå, Engelska är faktiskt inte mitt första språk, var glad att jag ens kan prata, hur många språk kan du liksom haha:-))
Jag och favorittjejerna på After Work... eehumm sorry Happy Hour!
Haha jag känner igen det där sååå väl! Tänk att få in en kund som bara pratar engelska när man jobbar då, alltså här i Sverige, man blir helt ställd och även om jag tycker att jag e ganska bra på engelska så låser sig tungan typ, hehe.
Och angående bloggtorkan, haha asså det e sjukt, känns helt tomt i skallen ibland =S